Back home again
Ja då har vardagen tagit vid efter våran härliga semester. Men den kommer jag att leva länge på.
Fast ändå längta efter nästa gång. Vart färden då går och med vad får vi se då, men förhoppningsvis ligger den inte allt för långt bort i tiden.
Men nu blir det jobbet och vardagen som gäller den närmaste tiden, fast vardag har det än inte blivit sen vi blev ihop......lördag hela veckan liksom.
Sista anhalten på resan blev Burmans i Umeå. Letade lite vinyl och gjorde ett riktigt fynd.
Hitttade Ronnie Lanes självbetitlade debutplatta från -75. Som jag har letat efter den genom åren. Den har alltid haft en särskild plats i mitt hjärta. Ett av pubrockens stora mästerverk. Fylld av egna kompositioner, blandat med egna varsamma tolkningar av gamla klassiker som You Never Can Tell och I´m Gonna Sit Right Down And Write Myself A Letter.
Nu ska visst regnet vräka ner de närmaste dagarna, men hoppas på lite uppehåll emellanåt. Vill ju springa nu när jag känner att jag fått gnistan tillbaka.
Dessutom måste de kilo som jag dragit på mig framför allt under hösten bort. Annars är risken stor att det sakta byggs på och vips är jag rund som en boll igen....
Måste undvikas!
Dags för en ny utmaning. Nummer 61 av 100. Något som gör mig glad.
Väntar sig någon på allvar att jag ska skriva något annat än att det är min "fjälla" det handlar om nu?
"Fjälla" som min mosters man kallar Inger. Nä, tänkte väl det.
Så då gör jag väl inte nåt annat heller utan lämnar det så....
Men ok då, att hockeysäsongen startat är inte helt fel det heller.
