varvetrunt.blogg.se

Då har den "stora" dagen passerat och jag är fortfarande på benen, så det kanske inte är så farligt att fylla 60.

Trevligt har det varit, ja jag åt och drack gott i fyra dagar.... nu är jag fortfarande lite spak, men det tar sig.

Presenter i massor har jag fått, och kramar och glada tillrop.

Kan man må annat än som en prins?

Livet från den ljusa sidan med andra ord!

 

OS är slut och som det slutade. Med ett svenskt dopningsfall.

Nu är vi svenskar i vanlig ordning förorättade, ty vi dopar ju oss aldrig och gör vi det är vi offer för något, och aldrig att vi har ett eget personligt ansvar. Nä annat är det med de lömska utlänningarna. Då tar vi fram brösttonerna....

 

Annars blev ju OS en rolig historia med överraskande många svenska medaljer.

Charlotte Kallas sista sträcka på stafetten borde nog åtminstone K-märkas.

Sedan är ju jag väldigt förtjust i curling. Vilka nagelbitare matcherna ofta är. Det är få sporter som passar så bra i tv som just curling. Så silvret och bronset Sverige landade där, gladde mig extra mycket.

 

Nåväl, nu när det åter är vardag blir lördagskvällens blueskonsert i Östersjäland nästa höjdpunkt att se framemot.

Sedan går det nog rätt fort med hockeyslutspel, påsk och Valborg och helt plötsligt sitter jag i ett plan på väg till London. Vandra hand i hand med kärleken i Hyde Park, är verkligen något att längta efter.

 

 

Vintern fortsätter att slaska denna undantagsvinter(?) 2014. Om jag minns rätt förutspåddes det i höstas åter en kall vinter, både till höger och vänster. Ja men man ska inte klaga på meteorologerna. Någon gång ska väl också de ha fel.....

 

Det trista med vintern är att jag nu har tappat lite av geisten för skidåkning. Kroppen börjar med andra ord långta efter våren. Solen värmer och snön smälter och den första vippstjärten går ner för landning. Det är något att längta efter. Precis som säsongens första grillning ute på altan, nersköljd av en eller annan kall Staropramen.

Undrar förresten om jag inte måste investera i en ny vårjacka (skinn). Nu när jag är sambo känner jag av "pressen" av att försöka matcha pinglans nivå. Det går inte att svamla runt i mysbyxor och foppatofflor längre.

 

Visst var Kallas sista sträcka i damstafetten magisk, men Legkovs åkning på tredje sträckan i herrstafetten var i mina ögon snäppet vassare. Han hoppskejtade ju uppför värsta backen. Jag får mjölksyra bara jag tänker på det.

 

Nu börjar dagen närma sig och jag har nog äntligen börjat förlika mig med att byta 10-tals siffra. Får jag bara rikligt med presenter så....

För att undvika fiasko på det området har jag noga, men ytterst diskret, lämnat små ledtrådar på vad jag önskar mig. Visserligen påstår väl kärleken att jag skrivit på "svarta tavlan", men det är nog bara en övertolkning. ;)

 

Nä nu är det bäst att tömma ur diskmaskinen, så att det inte ser ut som att jag bara latat mig sedan jag kom hem från jobbet. Fast så enkla knep går väl knappast hem nu när ljuset kommit tillbaka på allvar.

 

 

 

.

Äntligen verkar snöandet vara på upphällningen. Något uppkört spår lär inte finnas, men kanske jag kan följa något skoterspår i eftermiddag. Kroppen liksom skriker efter att få röra på sig. Inte åkt sedan i torsdags.

Märkligt vilken stark "drog" skidåkning är. Det räcker med att första snöflingan singlar ner mot marken, för att suget ska uppstå. Nu är det ju redan februari och ljuset kommer tillbaks med stormsteg. Med det föds längtan efter våren, men den kommer tids nog. Först ska vi "skidra" ett tag till.

 

Dagens första musik blev den här. Lite otippat kanske, men bra.

 

Det händer inte så mycket i livet just nu. Kanske bra med lite lugn efter det osannolika andra halvåret 2013.

Tillvaron behöver, åtminstone för mig, stabilisera sig något innan året liksom brakar igång på nytt. Nu med kalas, diverse konserter och Londonresan i maj som första halvårets höjdpunkter. Det kan även komma en överraskning....

Men vi har redan börjat lägga in höjdpunkter för resten av året. Bäst att hålla trycket uppe medans man kan.. Man vet aldrig, helt plötsligt kanske man har fått plats på Blåklinten.

 

MODO måste jag ju säga något om. Vilken bergochdalbana laget ger oss fans. Nu 3 raka segrar. Dessutom efter bra spel och en målorgie mot HV 71. I övrigt som vanligt målsnålt. Ryssen Kirill Kabanov har anslutit till laget.

Han har väl inte än gjort något större avtryck, men visat att potentialen i alla fall finns där.

Får MODO till målskyttet kan laget ge oss en kul vår, även om drömmar om SM-guld är lite väl orealistiska.

I längden är skellefteå lite för bra, men övriga lag kan nog MODO utmana.

 

Förövrigt närmar sig OS, men för mig känns det inte så kul även om jag tänker följa Kalla och kompanis framfart i spåren. Jag börjar annars att lessna på dessa mastodontevenemang, som alltför ofta läggs i länder med en knepig syn på demokrati och mänskliga rättigheter.

Hockey-VM senare i vår är också ett exempel på den brist på insikt som så ofta verkar vara härskande inom idrottsrörelsen. Trist nog.