varvetrunt.blogg.se

Nu gör jag stopp här. Åtminstone för ett tag så får jag se sedan.

Kylan sänker sig och nu tror jag att den är här för att stanna, även om jag såg någon uppgift om någon plusgrad under mittten av nästa vecka. Men nu börjar det bli dags för lite vinter. Skidtarmen börjar suga. Men för den skull behöver det inte komma ohemula mängder snö tycker  jag. Lagom är bäst.

 

Precis som jag misstänkte innerst inne, så berodde vattendroppandet i tvättstugan på att varmvattenberedaren tjänat färdigt. Eftersom droppandet ganska snabbt blev till en rännil är vi nu utan vatten. Ja det går att ha på vattnet under några minuter i taget så vi kan fylla diverse hinkar och ämbar.

Inte så kul kanske och det medför en hel del olägenheter. Man inser vika mängder vatten man använder dagligen.

Nu ska väl problemet kunna vara löst på fredag eftermiddag så det är bara att hålla ut.

Men inte är det en utgift man glädjer sig över så här innan jul. Men det lönar sig dåligt på att gnälla över det, man blir bara på dåligt humör.

Så jag tänker väl på något trevligare, som kärl.... ja ni vet vem......

 

Ja, och så ska väl MODO studsa tillbaka på vinnarspåret efter helgens mindre lyckade insats.

växjö borta i kväll låter inte som en omöjlighet. Åtminstone inte på förhand.

 

Förresten så behöver nog Fabian en liten översyn. Krävande herre det här. Tänk vad glad och "rik" jag var innan våra vägar korsades i våras. Nä man får väl flytta till nåt ställe med bra kommunikationer och korta avstånd.  Kanske inte nu, men om några år. Tror inte att damen är speciellt omöjlig på den punkten, heller. 

 

Dagens utmaning tror jag att jag väntar med till nästa gång. Den fordrar lite eftertanke nämligen.

Ja såvida jag inte föredrar tårtning som uttrycksmedel....

Jamen det var ju en bra ide´ "Om jag skulle hamna på platsen bredvid  statsministern på ett tåg". Utmaning 88/100.

Fast att hamna så är nog en omöjlighet med tanke på att statsministrar flyger mest, och åker de tåg har de väl hela kupèn för sig själva och sitt följe bestående av säpofolk och annat löst folk.

 

Fast det vore synd på en god tårta förstås...

 

 

Den bästa doft jag vet utmaning 87/100.

 

Ja om vi bortser från.....så är det nog doften av stekt fläsk och potatis. Det finns ingen mat som doftar så infernaliskt gott och gör mig så hungrig. Till och med om jag är nyäten. Minns från min tid som postis viken tortyr det kunde vara att knata trappuppgång upp och ner. Innerst inne ville jag nog ringa på dörren som utestängde mig från det goda och bjuda in mig själv.

Men man var/är ju väluppfostrad......

 

Tänkte tvätta när jag kom hem från knoget i dag. Men av det blir det inget då tvättstugans golv  var mer eller mindre av sjökaraktär. Läckage under varmvattenberedaren. Nu är rörkrökare kontaktad som lovade komma nu i em, och vattnet upptorkat. Jag ger mig inte in på att försöka fixa det själv. Några små självinsikter har jag tack och lov.

Inte kul, men tur att jag upptäckte det så snabbt. Behöver nog inte vara så allvarligt gissar jag.

 

Tröstar mig medans jag väntar med The Band: Live At The Academy 1971 via Spotify

Bör helt klart bli nästa inköp.

 

 

 

Minus 2.3 kg är resultatet efter 2 veckor. Det är jag väldigt nöjd med, speciellt efter helgens excesser.

Godis och glass i stora lass, men inga chips eller därtillhörande? alkohol. 

Jag förstår det inte riktigt, men sedan jag börjat min lilla diet har kärleken börjat köpa hem chokladkakor.

Hon kanske vill kolla upp min viljestyrka och karaktär, men det är väl i så fall lite sent påtänkt.

Jag menar, lägenheten har hon ju redan blivit av med.....så jag antar att jag kan frossa så mycket jag vill utan att behöva oroa mig för några följder. Ja åtminstone de omedelbara.

Men det är ingen fara att jag ska sabba vad jag inlett. Lite avsteg ökar bara målmedvetenheten, och dessutom gör det inte mig fixerad vid godsaker.

 

Ja förutom hon då.....

 

Efterspelet till lördagens match mot skellefteå känns märkligt. Man undrar varför Bert Robertsson verkar ta saker och ting så personligt. Kan det ha varit någon som rallade bakom Forsbergs rygg i vintras? Någon som kanske känner sin trovärdighet hotad? Någon som egentligen brottas med lite dåligt samvete?

Jag bara undrar.

 

Jag är ju ingen talare, men.... utmaning 86/100

 

Ja det är jag verkligen inte. Ska jag prata lite mera officiellt blir det liksom stopp och svetten rinner.

Jag minns med fasa alla föredrag man tvingades hålla i skolan. Ibland glömde jag bort att andas så att jag svimmade nästan av syrebrist. Jag fattade nästan inte vad jag sa och mina åhörare fattade ännu mindre.

Nä min omgivning bör vara tacksam för att jag fortfarande besitter en del självinsikter.

 

 

 

Då trodde jag att jag var med i dolda kameran....utmaning 84/100.

 

Det har aldrig hänt mig så är det med den saken.

 

Lördagen har bjudit på en lång härlig sovmorgon med kaffe och frukost på sängen. I dag var det min tur att fixa det.

Inga ungdomar i huset med andra ord. Inte för att de stör, men det är skönt ändå att bara vara vi två.

 

Jag brukar som regel aldrig prata nåt om jobbet, men ingen regel utan undantag. 

Vi hade ju en liten brandövning under veckan. Ledd av en man från räddningstjänsten som, ja jag vet inte vad jag ska kalla honom. Pre-historic kanske.  Kvinnosynen han lät oss mer än ana, var på en riktigt pinsam nivå. 

Ibland skäms jag för mina "bröder". För varje "skämt", läs groda, som kom ut ur hans mun sjönk stämningen.

Tror någon att han var kapabel att avläsa det? När det sista skämtet kom om Bränd Pitt istf Brad Pitt, tittade alla uppgivet ner i marken. Brad Pitt kallas dockan som används när man ska övningsläcka om någon nu undrar....

 

Jag tar en utmaning till "Det här är mitt system för böckerna i min bokhylla."

 

Ja om jag bryr mig ställer jag dem i bokstavsordning, men oftast hamnar de där de hamnar i läsordning så att säga.

Kärleken är mera noggrann. Jag tror iaf att hon sorterar efter genre, men är inte riktigt säker. Jag ska ställa tillbaka några på helt annan plats än där jag tog dem för att kolla upp saken.

Är det fel lär jag nog få vetskap om det förr eller senare......

 

 

 

 

 

 

 

Nu är "råttet mågat" som Per Ledin en gång sa i en intervju, eller det var det redan för ca 1/12 vecka sedan.

Då visade vågen nästan 2 kg över max tillåtna vikt. Med andra ord har jag gått upp ca 4 kg sedan i somras.

Välmående är bra, men inte för mycket av den varan kanske. Men det är klart, man ska njuta av livet när man kan.

Det går ju inte i repris precis.  

 

I alla fall har jag nog under den senaste månaden lovat att bättra mig minst en gång i veckan, för att minuterna senare angripa kakfatet med ökad frenesi. Usel självdisciplin.

Men nu är det alltså slut med det. Jag har tagit till mitt gamla beprövade knep. Bort med socker, minska kolhydratintaget till max 10 %. Ersätt kolhydraterna med vitkålssallad och en lite större mängd kött, fisk osv...

ÄT MINDRE!

Kombinera det med lite extra vardagsrörelse så kommer resutlatet som ett brev på posten. - 2 kg på 1 1/2 vecka alltså.

Undvika hård träning är bra, för motion som bantningsmedel är ungefär som alkohol mot diverse krämpor. Fungerar bara om man doserar exakt rätt. Antingen äter man för lite och kroppen reagerar med att bara förbränna det man stoppar in i den. Äter man för mycket, vilket är lätt hänt ty motion gör ju en hungrig, tjocknar man till i alla fall.

Däremot har jag lärt mig att träning gör det lättare att sedan hålla vikten.

 

Jag lyssnar just nu för första gången på Fred Eaglesmiths senaste cd via Spotify. Den heter Tambourine.

Första intrycket är klart bra i alla fall. Hans musik har ju ofta den egenheten att den liksom omärkligt växer sig in i en.  Förra plattan, Six Volts, var en avskalad historia inspelad med bara en mick och kändes väldigt naket och intimt producerad. Mycket bra. Tambourine är mera normalt producerad så att säga. Här är det fina gitarrer, en fläskig orgel emellanåt och fin harmonyvocal. Det rockar och  det svänger som fan ibland och melodin drar iväg, för att sedan på nästa spår bli lite melankoliskt stillsam. Hela tiden med fötterna nerkörda djupt i myllan.

Det doftar 60-70 tal med en hel del stänk från nutid.

Nu är jag inne på andra genomlyssningen och allt jag kan säga är att Winnerbäck nog får maka sig åt sidan en smula.

 

"En gång då jag kände mig modig" Utmaning 83/100

 

Jag vet inte om jag någonsin känt mig modig. Jag har gjort det jag ska så att säga, utan att tänka efter före.

Men det är klart att hjärtat har efteråt varit i halsgropen ett antal gånger.

Jag har ingripit när någon varit  på väg att bli halvt ihjälslagen, eller när jag upptäckt ett inbrott.

Men om det är mod vet jag inte. För egentligen känner jag mig rätt så harig.

Innerst inne.... 

 

 

 

 

Då är snart helgen gången. En helg som varit mycket trevlig. Ja man kan säga att den började redan i torsdags med konserten med Lars Winnerbäck. En konsert som var mycket bra i mina öron och närmast gudomlig i kärlekens öron. Jag låter dock henne bestämma för det är hon som är experten på och kan sin Winnerbäck.

Fredagen flöt på bra i efterruset så att säga. Gårdagen var extra festlig då det var min älsklings födelsedag och jag fick för första gången uppvakta henne. Eftersom ålder bara är en eller flera siffror, kan vi väl lämna antalet därhän.

Hon är dock yngre än jag, vilket hon inte är alldeles ovillig att påpeka emellanåt....

 

I dag är det som bekant farsdag. Jag har fått kaffe på säng och uppvaktats av närvarande barn.

Trevligt det också.

 

Nu är det kväll och på söndagarna innebär det två saker. Först Babel och sedan Bron. Jag hoppar ibland det förstnämnda, men mera sällan det sistnämnda. Trots att jag tycker att Saga Noren är lite för fyrkantig för att kännas helt realistisk, men det är väl alltid lite kul med en aning "lyteskomik"? Serien är spännande i alla fall.

 

Utmaning 82/100. Min favoritsysselsättning en regnig dag.

 

Ja att jag helst lyssnar på och läser om musik och hifi är väl knappast överraskande. Jag kopplar av bäst då. 

Sedan i somras så har det ju tillkommit något förstås, men hon kör liksom utom tävlan på något sätt.

 

Förresten så bad hon mig nämna vem som vann dagens sista match i TP. Det gör jag ju så gärna....det gjorde ju hon så klart!  Samtidigt kan jag inte låta bli att undra lite över varför hon inte önskade att jag skulle nämna segraren i dagens första match......

 

Det värsta ovädret jag har varit med om utmaning numero 81/100.

 

Tyvärr tillhör jag den sorten som glömmer det mesta och dessutom romantiserar det det värsta. Man har väl inte gjort lumpen inte för inte.....

 

Natten mot den 29/2 -96 var det en snöstorm som för alltid etsat fast sig i mitt minne. Det var den natten Pers mor väckte mig och sa: "Det är dags nu". Nej svarade jag yrvaket, det är omöjligt. "Det är det inte alls det" svarade hon. Kliv upp nu!  Nä sa jag, det är omöjligt för jag har inte tankat....men det hjälpte inte, det var bara att pallra sig i väg. Ja först med Per till morsan, och sedan jag tankat bar det av mot Boden i en snöstorm som gjorde att sikten var minimal. Nils hade nämligen sig bestämt  att komma till världen denna dag som bara finns vart fjärde år.

 

Vi räknade ut att det var nog smartast att ta oss ner till Tör,e och E4:an och sedan mot Bodens BB även om det var en omväg. E4:an plogas nog först och bäst. Men det var ett felbeslut. Snöröken som drev in över vägen var som värst efter kusten. Det tog oss över 2.5 timmar att åka 10 mil. 

Nåja det gick ju bra, men inte skulle jag vilja göra om det. Det var inte bara en gång vi nästan blåste av vägen.

Hon låg i baksätet och stönade med jämna och ojämna mellanrum, och jag sa inget för jag ville inte oroa henne i onödan. Samtidigt underlät hon att berätta för mig att värkarna kom tätare och tätare....

Men sen när vi kom fram hade Nils ångrat sig och allt stannade liksom av. Det hjälpte dock inte och han ploppade fram vid lunchtid samma dag.

 

I övrigt är det väl inte mycket att tillägga. Ja inte mer än att jag nu äntligen fått nog av min usla självdisciplin.

Jag säger hela tiden att jag nu ska gå ner de kilon jag lagt på mig under hösten, samtidigt som jag fortsätter att oförtrötterligt proppa i mig godis, chips och fikabröd.

Men nu är det slut med det. Det blir även mindre portioner, som  dessutom inte får innehålla mer än cirka 10 procent kolhydrater. Avsteg får göras men det måste kompenseras samma dag. Det är nu vad som gäller från och med igår. Precis den diet som tog ner mig 17 - 18 kg. 

 

 

 

Stilla söndagsmorgon. Kärleken jobbar trist nog, fast bara fram till 12,00, så jag får roa mig själv ett tag till. 

Det gör jag ju så bra förstås. Jag tycker ju nästan lika mycket om ensamhet, fast bara nästan. 

Solomon Burkes fantastiska dubbelcd Soul Alive förgyller förmiddan. Jag brukar kalla den för en "kärleksmässa", För kärlek är vad den handlar om, kryddad med en hel del "predikande" om hur vi män bör behandla våra damer.

Respekt är nyckelordet. Jag hoppas och tror att jag lever upp till det själv, men man måste alltid anstränga sig för att hålla "grytan" kokande och aldrig ta något/någon för given.

 

I fredagskväll var vi till Bygdegården i Östersjäland och lyssnade på lite blues serverat av Chuck Hall med band.

Efter en lite seg inledning fick bandet upp ångan efter pausen, och kvällen blev precis så bra som jag i förväg hade hoppats på. Det är riktigt trevligt att ha hittat ett bra vattenhål för god bluesmusik. Sådana behövs speciellt under de mörka lite trista månader vi har några stycken av på våra breddgrader.

 

I kväll ska vi besöka ett annat vattenhål, Fjällräven Center. MODO möter hv71 i sista omgången innan Karjala Cup uppehållet. Förhoppningsvis får vi se den nionde raka vinstmatchen, men hv71 verkar börja få upp ångan nu och alla sviter ska brytas någon gång. Men inte ikväll va?

Nästa besök i "lyan" blir på torsdag då Lars Winnerbäck spelar där. Det kan väl inte bli något annat än seger då också?

 

Utmaning 80/100 har titeln "Ett smultronställe jag känner till" (riktigt eller symboliskt).

 

Ja det går ju inte att undvika förstås. Där Inger för tillfället är...... så är det bara.