varvetrunt.blogg.se

Stilla lördagsmorgon. Kärleken sover fortfarande. Jag själv har som alltid lite svårt att varva ner de första semesterdagarna. Vaknar ofta betydligt tidigare än jag själv vill. Men det gör inget för jag är lite på gång att springa en liten morgonrunda. Det ska det bli mycket av under min semester. Kroppen är riktigt sugen känns det som. Åtminstone i skrivande stund. Vi får se hur länge det håller i sig. Lättja är ju, som bekant, vanebildande.

 

Årets semester har varit extra efterlängtad. Vår första ihop. En hel del konkreta och ännu mer lösa planer finns över hur den ska tillbringas. Det enda jag kan säga inte kommer att ske är häng och pressande på stranden. Urtråkigt i min/vår bok. Dessutom har jag ingen längtan efter malignt melanom.

 

Ikväll går matchen om bronset i VM. Brasilien-Holland möts i en vanligtvis avslagen historia. Tror dock att framför allt brassarna är revanschsugna efter sitt våldsamma och säkert mycket smärtsamma debacle mot Tyskland i semifinalen. VM har väl varit hyfsat roligt att se. Gruppspelet bjöd på en hel del kul fotboll, med semin mellan Argentina - Holland som motpol. Där tog det över 80 minuter innan Argentina fick i väg ett skott mot mål...

 

Nåväl, nu är det dags att logga ut och ge sig ut på min löprunda

Huset är tyst och stilla. Endast Jimmy Lafaves väna (nåja) stämma bryter tystnaden.

Kärleken jobbar och sonen är ju utflyttad.

En lugn och skön söndag med andra ord. Ja inte för att söndagen skulle vara mindre lugn och skön om hon inte jobbade, men ni förstår säkert vad jag menar.

 

Nu börjar jag känna mig lite sliten och behovet av semester är närmast påtagligt.

Det är väl som det brukar vara veckan innan.

Fast i år har den känslan kommit ovanligt sent. Jag som annars brukar gå på knäna nästan en hel månad innan semestern börjar.

Så idag tillbringas större delen av dagen i favoritfåtöljen framför "husaltaret", läsandes och lyssnandes.

 

Ikväll ska vi åka och besöka "flyttfågeln" och se hur pass han har hunnit komma på plats.

Tror dock att man som förälder inte ska överdriva besöken utan försöka låta omställningen sjunka in.

Minns från min egen utflyttning, att jag inte var alldeles odelat positiv om besöksfrekvensen från mina föräldrar blev för tät. Svår balans där.

Samtidigt som mitt självständighetsbehov var starkt, fanns ju där en bit av tryggheten representerad i det "gamla".

Sedan lagade ju morsan en förbaskad god köttsoppa. För att inte tala om bullarna hon bakade, hjortronsylten hon kokade och fisklådan inte att förglömma. Den var närmast magiskt god.

 

Gårdagskvällen tillbringades på Skulefestivalen,  där jag framförallt avnjöt en Melissa Horn i högform.

Trots sina lite sorgliga och svårmodiga texter lyckades hon förmedla spel och livsglädje.

Härligt!

Melissa Horn är väl den svenska artist jag mest tycker om att se live. Det kan jag redan nu säga, trots att jag bara haft tillfälle till det två gånger. Det kommer att bli många fler framöver hoppas jag. 

 

Med det sagt har jag redan erkänt att jag missade gårdagens första kvartsfinal, och större delen av den andra.

Något som aldrig hänt under tidigare VM-turneringar.

Undrar om det skadar min image, och kan verkligen gamla hundar lära sig sitta?

Struntar faktiskt i det förstnämnda och svarar självklart på det sistnämnda.....

 

 

Nu har äldste sonen flyttat....

Jomen det är ju bra för alla parter och främst för honom. Som det ska. Man växer som människa av att få rå sig själv.

Han är nog den "sambo" som varit lättast att leva med. Vi pratade i dag om det, och varken han eller jag kommer ihåg att vi någonsin grälat. På sin höjd lite irriterade på varandra har vi varit,

Nåväl, nu önskar jag honom all lycka och framgång i sitt nya liv.

Lycka är ju vad jag har i mitt eget liv.

 

Nu är det snart bara en arbetsvecka kvar innan min/vår semester börjar och vädret börjar äntligen bli lite varmare.

Hoppas att de som snart gjort bort sin semester får en varm och skön avslutning. Vi behöver det vi som lever där vintern är lång mörk och kall.

 

Till helgen jobbar ju kärleken, men vi hinner ändå besöka Skulefestivalen på lördag.

Melissa Horn är en av höjdpunkterna under kvällen. Undrar just hur hennes lite mörka och dystra texter passar in på en ljus norrländsk sommarkväll.

Förra årets festival var ju lite speciell för oss. Vi hade ju börjat snegla på varandra sedan ett tag tillbaka, men inte tordes vi röra vid varann mer än som genom ett misstag. Hon lutade sig lite mot mig under konserten med Miss Li och jag försökte tolka om det betydde nåt, packad var hon ju inte.....

Jag var lite feg och missade sedan tillfället att lägga armen om henne när konserten var slut.

Jag minns att jag var så förbaskad på mig själv när jag i min ensamhet sedan försökte somna, att det tog väldigt länge att komma till ro.... 

 

Nåväl, det löste sig till slut.

 

 

 

Rolling Rootsy Revue 2014 visade sig vara den fullträff jag hoppats på. Nä förresten mina förväntningar överträffades med råge. Helgen som spenderades tillsammans med kärleken i Uppsala, blev med andra ord en fullträff. Ja alla helger tillsammans med kärleken är ju fullträffar i sig.

Tänk förresten, snart har hon stått ut med mig i ett år. Tiden går....

 

Musiken och glädjen vi bjöds på via RRR 2014, kommer jag att leva länge på. Inget av de 8 banden/artisterna föll ur ramen. Snarare tvärtom skulle jag vilja säga. Möjligt att Basko Believes hängde på gärsgårn.

Men annars så, från den inledande Ellen Sundberg till avslutande Israel Nash Gripka, var allt högklassigt.

Musik som svängde, gungade, värmde, kändes och sa nåt.

 

We Met Tomorrow blev nog dagens största överraskning. En ung trio från Oskarshamn som glödde med sin energi och skicklighet. Om inte Rickard Lindgren, sångare och gitarrist, blir ett stort namn i musiksverige i framtiden finns det ingen rättvisa. 

Ja det gäller även Ellen Sundberg i lika hög grad.

 

Doug Seegers var väl den artist som drog mest publik.  Jag måste säga att låten han gjorde med Jill Johnson är riktigt bra. Versionen i lördags var fullkomligt elektrisk.

Jason Isbell var annars bäst! När han sjöng "Cover me up"  fick hela lokalen "ståpäls". Ja bandet också för den delen. De bara stod och log och tittade utöver publikhavet.

De hade nog inte förväntat sig jublet och allsången. Här kan nog Allsång på Skansen dra något gammalt över sig.

Så bra var vi i publiken alltså. :)

 

Alldeles innan Jason Isbell och hans band skulle kliva upp på scenen kom en yngling fram till Inger och mig. Han ville förklara hur bra Jason är. Jag sa att Jason Isbell var främsta skälet till att vi var där.

Han blev nog lite ställd över att "gamlingarna" var så "med", att han började förklara att JS varit medlem i Drive-By Truckers. Ett inte så känt men bra sydstatsband. När vi sa att dem såg vi London den 13 maj blev han paff.

Att jag då lyckades fånga Patterson Hoods utslängda handduk, minskade inte på den saken.

Det slutade med att han gav Inger en kram.

 

Vi var rätt möra när de 9 timmar som festivalen varade tog slut i och med Israel Nash Gripkas tunga rockiga avslutning. Inger och jag försöker ju alltid komma så nära scenen som möjligt.  Ingen bekväm sittplats här inte.

Regnet som vräkte ner när vi tog oss till hotellet efteråt kylde ner våra trötta och överhettade fötter.

Det kändes behövligt.

 

Vilken härlig kväll det blev!