RRR 2014
Rolling Rootsy Revue 2014 visade sig vara den fullträff jag hoppats på. Nä förresten mina förväntningar överträffades med råge. Helgen som spenderades tillsammans med kärleken i Uppsala, blev med andra ord en fullträff. Ja alla helger tillsammans med kärleken är ju fullträffar i sig.
Tänk förresten, snart har hon stått ut med mig i ett år. Tiden går....
Musiken och glädjen vi bjöds på via RRR 2014, kommer jag att leva länge på. Inget av de 8 banden/artisterna föll ur ramen. Snarare tvärtom skulle jag vilja säga. Möjligt att Basko Believes hängde på gärsgårn.
Men annars så, från den inledande Ellen Sundberg till avslutande Israel Nash Gripka, var allt högklassigt.
Musik som svängde, gungade, värmde, kändes och sa nåt.
We Met Tomorrow blev nog dagens största överraskning. En ung trio från Oskarshamn som glödde med sin energi och skicklighet. Om inte Rickard Lindgren, sångare och gitarrist, blir ett stort namn i musiksverige i framtiden finns det ingen rättvisa.
Ja det gäller även Ellen Sundberg i lika hög grad.
Doug Seegers var väl den artist som drog mest publik. Jag måste säga att låten han gjorde med Jill Johnson är riktigt bra. Versionen i lördags var fullkomligt elektrisk.
Jason Isbell var annars bäst! När han sjöng "Cover me up" fick hela lokalen "ståpäls". Ja bandet också för den delen. De bara stod och log och tittade utöver publikhavet.
De hade nog inte förväntat sig jublet och allsången. Här kan nog Allsång på Skansen dra något gammalt över sig.
Så bra var vi i publiken alltså. :)
Alldeles innan Jason Isbell och hans band skulle kliva upp på scenen kom en yngling fram till Inger och mig. Han ville förklara hur bra Jason är. Jag sa att Jason Isbell var främsta skälet till att vi var där.
Han blev nog lite ställd över att "gamlingarna" var så "med", att han började förklara att JS varit medlem i Drive-By Truckers. Ett inte så känt men bra sydstatsband. När vi sa att dem såg vi London den 13 maj blev han paff.
Att jag då lyckades fånga Patterson Hoods utslängda handduk, minskade inte på den saken.
Det slutade med att han gav Inger en kram.
Vi var rätt möra när de 9 timmar som festivalen varade tog slut i och med Israel Nash Gripkas tunga rockiga avslutning. Inger och jag försöker ju alltid komma så nära scenen som möjligt. Ingen bekväm sittplats här inte.
Regnet som vräkte ner när vi tog oss till hotellet efteråt kylde ner våra trötta och överhettade fötter.
Det kändes behövligt.
Vilken härlig kväll det blev!
