Ramblin´Minds
Ramblin´ Minds i Bygdegården Östersjäland blev en härlig upplevelse. De spelade så tight och svängigt bara ett band som funnits en 20-30 år kan göra. Musiken var blues och bara blues. Låtar av Muddy Waters, Slim Harpo, Albert King plus många flera, avlöste varandra i den ljumma sommarkvällen. Även det egenskrivna materialet gungade på bra. Egna låtar, läs basisten och sångaren Anna Wedin. Hon var nog motorn i bandet, med munspelaren Mikael Bäckman som stjärna. Hur fan orkade mannen? Han var intensivt närvarande nästan vareviga sekund av den närmare 3 timmar långa konserten.
Men innan de klev upp på scenen åt vi gott och drack gott. Ja drack gäller väl mest mig då. Jag körde ju inte. Nästa gång blir det dock ombytta roller. För det blir definitivt en nästa gång.
Ja i pausen gick I och jag ut. På ängen på andra sidan vägen upptäckta vi några lamor som gick och betade.
Jag försökte prata med den som stod närmast, men den tittade bara lite så där avmätt på mig och kliade sig på benen. Min spanska är kanske inte vad den borde vara.
Nåväl, dagens lyder som följer. Det värsta jag tillverkat.
Hupp, säger jag bara. Den listan blir nog ohemult lång. Mina händer vill liksom bara inte, ja eller så är det min blick som inte funkar. Fast brödfatet jag gjorde i slöjden, eller för den delen grillförklädet var ju faktiskt inte så illa.
De finns fortfarande kvar. Undantagen som bekräftar regeln alltså. Med andra ord, det finns hopp även för mig. ;)
Men det värsta jag lyckats med är nog ändå hoppbacken jag gjorde i snön. Hoppet blev för litet, så varje gång jag tog fart från krönet på älvbacken var jag ju tvungen att ta i för kung och fosterland för att överhuvudtaget lyfta från underlaget. Resultatet blev framvikt och då förstår ju alla hur det slutade. På skallen i snön med ett brak för farten var det ju inget fel på. Det var nog en jävla tur att det inte fanns mobiler då. Den som känner mig vet ju att jag liksom har svårt att ge upp och kan därför räkna ut att det blev många framåtvolter i pik innan jag gav upp.
Det var säkert mörkret som räddade mig, eller morsans kom och ät!
I kväll ska jag äntligen komma mig för att springa. Hoppas jag. Det har blivit några dagars uppehåll den här veckan. Fast visst, jag har ändå sprungit en gång, men jag har liksom haft annat för mig. Men nu känner jag att det är dags att återuppta vanan. Jag mår så jäkla bra av det.
Som avslutning kan jag meddela att den som inbillar sig att den "gamle grinige" försvunnit upp i allt sockersött, kan ta sig någonstans....han har bara semester.
