Tjurskalligt men ändå....
Normalt tar jag semester från och med midsommar, men inte i år.
Anledningen till denna förändring har jag glömt. Med andra ord var det nog inte så genomtänkt.
Knoppen vill ha semester NU. Inte från mitten på juli. Kroppen hänger nog med ändå, så kontoret får nog ha öppet tre veckor till.
Vi ska få en fin midsommar lovar SMHI. Vad jag gör av det i morgon får väl bli nåt infall som vanligt.
Inget inplanerat alltså. Lite trist kanske, men jag vore inte jag om jag gnällde över det.
Just det är nog rätt karakteristisk för mig, att inte gnälla eller beklaga mig.
Det är lite under min värdighet kan jag tycka.
Utmaning nr 5: Något jag absolut inte klarar av.
Det är nu man ska säga att ingenting är omöjligt. Men si det finns det. Massor med saker är omöjliga.
Mycket är i inom min kontroll, men kanske lika mycket utom.
Jag tror ju att man mår bäst om man försöker vara realist. Sedan kan man ju alltid drömma.
Det är ju tillåtet.
Till saken...
Jag klarar inte av att se bilder från operationer. Varenda gång dylika bilder visas på tv, exempelvis i något inslag om sjukvården i Rapport, blundar jag automatiskt. Det är en "fobi" jag haft så länge jag kan minnas.
Varför jag reagerar på det sättet vet jag inte. Jag är opererad 3 ggr om jag minns rätt. Inga problematiska historier, även om den senaste kunnat sluta illa.
Jag fick nämligen en infektion i såret. Min näsa svällde upp så pass att en pelikan kunnat få mindervärdeskomplex.
Nu efteråt skäms jag en aning över hur jag reagerade när det inträffade.
Här fanns det ingen som helst självbevarelsedrift. Bara dumskallig tjurighet.
På lördagsmorgonen blev det uppenbart för mig att nåt var fel efter operationen på onsdagen.
Jag hade djävulskt ont och var febrig som den. Ringde sjukvårdsupplysningen som sa sitt mantra "Hör av dig i morgon om det känns likadant".
Jag blev förbannad och tänkte OK då, vill de inte ta emot mig så får jag väl höra av mig till Öron, näsa, hals när de öppnar på måndag.
Jag krusar ingen...
Så för att stå ut med smärtan drogade jag ner mig med allt jag kunde hitta i mitt eget apotek.
Det var allt från värktabletter till sömnpiller. Jag vågade aldrig efteråt berätta för min fina läkare vad jag hade stoppat i mig. Hela helgen var som en enda smärtfylld mardömsliknande sömn, och näsan blev större och större och större och allt ondare.
Till slut tände jag inte lampan när jag gick på toa. Ville inte se mig själv i spegeln.
Måndagen kom till sist och jag fick tid. När jag klev in på mottagningen drog sköterskan efter andan, och skickade omedelbart in mig till läkaren, som i sin tur skickade mig i ilfart till akuten där jag blev liggande i 3-4 dagar med dropp. Det var tydligen relativt nära ögat....
Så att "krusa någon" är väl ytterligare en sak jag inte klarar av.
