Synd om....
Till sist så slog "brittiska" sjukan ut mig. Nu ligger jag hemma med ont i halsen och en enveten hosta, kryddat med feber. Inte kul ska jag säga. Speciellt med tanke på kommande torsdagskväll. Men till dess ska jag väl vara på benen igen hoppas jag.
Kärleken drabbades redan under dagarna i London, men som den "superwoman" hon är klarade hon det galant.
Jag är väl av den lite klenare sorten antar jag.
Nåja, jag får trots det försöka fortsätta att "heroiskt" beta av skivhögen jag drog på mig i London. Nu är jag inne på det 16:e och sista albumet.
Hälften cd, hälften lp. Inget felköp! Desto fler som är riktigt, riktigt bra.
Ett minne från London som kommer att bli bestående är alla fantastiska, stora och välskötta parker. Hyde Park, Holland Park, St James Park, Green Park med flera. Riktiga oaser i en myllrande storstad.
Vi hade tagit med oss träningsgrejeorna för att springa i Hyde Park, men alla våra långa vandringar sög musten ur oss, så det blev inget av med det. Nästa gång ska det bli av....säger vi.
Engelsmännen hur var de då? Ja om man utgår från de som jobbar inom serviceyrken var de väldigt att svåra att förstå. Rent språkligt alltså. De talade fort och oftast med någon dialekt. Men när vi satt på puben och hörde brottstycken från bordsgrannarnas samtal, förstod man det mesta...
Det var svårare än jag trodde med språket, även om det blev bättre eftersom tiden gick.
Annars verkade engelsmännen vara glada, artiga och sociala typer.
Även innan första ölen.
När det gäller det här med att vara artig och visa respekt har vi svenskar mycket att lära.
Kom vi och traskade på en trottoar och kom ikapp några, lämnde de plats med ett sorry sir...
Så fort ofrivillig kroppskontakt uppstod så kom ett sorry. De unga var föredömen på alla områden.
Det var trevligt men lite ovant från början.
Sista dagarna gjorde vi likadant....
