Då och nu
I min ungdom under 70 talets Sverige var jag precis som i dag engagerad i vad som hände i samhället. Jag följde med i min tid.
Jag var tämligen radikal, men knappast extrem. Nä inte ens nära. Men jag trodde på ett annat samhälle än det kapitalistiska. Ett samhälle där människan, liten eller stor, kom i centrum och alla var lika.
Jag hade dock redan tidigt i tonåren insett att den sovjetiska, eller för den delen kinesiska modellen inte var rätt väg att gå. Helt enkelt för att de antingen fängslade eller spärrade in folk på mentalsjukhus. Ja eller helt enkelt avrättade dem. Vilka då? Jo de som inte tyckte det samma som systemet.
Sedan hade jag lärt mig att vissa medborgare var mer värda än andra och därför t ex fick handla i speciella affärer.
Konsumera enligt den modell det kommunistiska samhället officiellt förkastade..
Hyckleri med andra ord.
Just det här med åsiktsförföljelse ägnade sig en stor del av den svenska vänstern åt med liv och lust.
Den biten plockade man ivrigt åt sig. Hur man skulle klä sig och vilken musik man skulle lyssna på var väldigt tydlig.
Den som inte följde "modet" stöttes ut, Smutskastades som någon sorts reaktionär avfälling. Frystes ut helt enkelt.
Jag klädde mig nog inte så korrekt, och så spelade jag fotboll men framför allt lyssnade jag på fel sorts musik.
Fick inte vara med någonstans fullt ut. Det gick tydligen inte att vara både det ena eller det andra, så jag blev ensam och fruktansvärt besviken på det likriktade samhälle vi var på väg att skapa.
Just den här mobbingen vänsterrörelsen ägnade sig åt mot de som inte tyckte som dem, var nog svårast att förstå.
Det var endast en tanke som var ok. Allt annat var fel. För dem var världen tydligen svart och vit.
Nu 40 år senare upprepar sig historien. Men det som utspelade sig i svenska städer och samhällen finns nu på nätet. Twitter och facebook. Men återigen är det bara en åsikt som är ok och de som har "fel" åsikt beläggs med olika förolämpningar och etiketter. Ja de sjukbeläggs även med diagnoser som renderat "vård" på mentalsjukhus under sovjettiden.
Så den gamla och som jag trodde utdöda svenska förtryckarvänstern är tillbaka. Ofta samma personer, eller deras "barn". Jag avskydde dessa "nyttiga idioter" då. Jag avskyr dem nog än mer idag.
Det som ändå är mest tragiskt i dag är att dessa "nyttiga idioter" så totalt låtit sig manipulerats av SD, att på vilket sätt de än agerar, gynnar de det de säger sig hata allra mest.
Jag kan inte låta bli att skratta när jag tänker på SD reklamen i tunnelbanan.
Det blir ju så där när man sätter sig på sina höga hästar och är självgoda och självrättfärdiga och totalt utan förmåga att lyssna.
Man är så korkade att man inte förstår att det enda SD ville var att reklamen skulle rivas ner och de skulle framstå som offer.
Det den odemokratiska vänstern som härjar i dag inte förstår när det gäller SDs väljare, är att de faktiskt inte är rasister eller fascister eller nazister.
Det är bara vanligt folk som fått betala för att det 2/3-samhälle som gynnar människor med högre utbildning och jobb på bekostnad av de svaga. Lustigt nog tillhör vänstern medelklassen eller högre samhällsskikt.
Det har den nog alltid gjort.
Nu vet ju folk att SD inte är lösningen på deras problem, men eftersom en röst på SD verkar vara en käftsmäll på det etablerade röstar man på dem.
På något sätt måste även en svensk få revoltera.
Nu tillhör jag ju inte en av dem som överhuvudtaget skulle reflektera över att ge SD min röst.
Jag avskyr dem av hela mitt hjärta.
Så det är med stor sorg i hjärtat jag inser att de nog inom inte alltför avlägsen framtid kan bli Sveriges största parti.
Nä jag får nog åter krypa in i musiken igen och vänta ut galenskaperna i väntan på ett samhälle där alla får plats. Men tyvärr har åren lagts på hög och framtiden blir allt kortare.
.
